Blogguppgift B: Namnpublicering eller ej?

Allmänhetens intresse och hänsyn till människorna bakom nyheten – vad väger tyngst i nyhetsbevakningens vågskål?

Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetslagen i Sverige ger medierna en stor frihet att granska vårt samhälle och förmedla informationen till allmänheten. Branschen själv kom tidigt fram till att etiska regler för press, radio och TV krävdes för att hitta en balans i att tillgodose allmänhetens intresse men också att visa hänsyn och värna om individens integritet.
Det senaste året har etikdebatten varit ständigt aktuell och intensiv. Få av oss kan ha missat vem som är Hagamannen, Englas eller Arbogabarnens mördare och nu senast eleven som mördade sina skolkamrater i Finland. Både namn och bild på offer och gärningsmän har publicerats i de flesta medier redan innan domarna har avkunnats.

I ”Spelregler för press, radio och TV” står det ” Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte uppenbart allmänintresse kräver att namn anges”. Här poängteras också respekten för den personliga integriteten och att man bör avstå ”om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning”. Men vad är egentligen allmänintresse? Min tolkning och uppfattning är att det är av allmänt intresse att namnge en folkvald politiker som har begått brott och därmed inte följer samhällets lagar. Då är det viktigt för väljarna att få kännedom om detta. Eller om någon farlig brottsling är på rymmen och medborgarnas säkerhet hotas. Men däremot finns det inget som säger att de som begått grova brott ska ”hängas ut” i media. Där handlar intresset snarare om en skräckblandad nyfikenhet att få ett ansikte på den skoningslöse gärningsmannen - kanske i ett försök att förstå hur tragedin kunde ske. De finns röster som hävdar att det är viktigt för omgivningen att känna till vem som begått brottet i syfte att höja vaksamheten och därmed förhindra att nya sker. När det gäller Englas mördare så har han tidigare antastat och våldtagit kvinnor men en tidigare publicering hade enligt min mening inte förhindrat brott. Vi ska akta oss för att ta över polisens och domstolens roller. Vi kan inte stämpla en gärningsman för resten av hans liv utan utgå från att straff och rättspsykiatrisk vård förhindrar nya brott.

Nyhetskarusellen snurrar allt snabbare och beslut om publicering måste tas med allt kortare betänketid för att inte hamna på efterkälken. Alla medier vill vara först med det senaste och veta mest. De etablerade medierna konkurrerar med nyhetssajter och även med privatpersoner som lägger ut information utan kunskap och intresse att följa lagstiftning och etiska regler. Aftonbladet har nu gått så långt att de i sin artikel på internet om den 22-årige skolmördaren i Kauhajoki också lagt hans egen våldsfixerade video ovanför rubriken. Risken är stor att den triggar andra att gå över normala gränser i jakten på uppmärksamhet. Och SVT direktsände Englas begravning eftersom ledningen anser att det var av allmänt intresse för Sveriges befolkning. Tanken på att följa någons begravning som jag inte känt till före hennes död kändes främmande. Som om verkligheten förvandlats till en dramaföreställning.

Självsaneringen som var tänkt att komplettera lagarna är tyvärr inte tillräckliga längre. Internetrevolutionen har skapat fantastiska och oändliga möjligheter att söka information men har också en baksida. En tryckt tidning slängs ner den är läst medan uppgifter på internet sparas i åratal tills arkiven rensas. Människor i chock, namngivna brottslingar och även oskyldigt misstänkta kommer att dyka upp i sökningar långt efter att händelserna inträffat och förhållanden ändrats. Av hänsyn till våra medmänniskor är risken stor att regelverken som styr publicering måste bli snävare. Det är ett nederlag i vår demokrati men nog oundvikligt.